13 december 2008
Hela dagen har bilder kommit upp från den tid som varit, från de tre år vi har delat med varandra. Jag och mina livskamrater, jag och min andra familj, den familjen som finns i min vardag och har följt varje steg jag tagit under tre år. Den vardag där jag aldrig behövt oroa mig för att vara ensam, för att ingen ska veta hur jag mår. För det vet de alltid, det vet alltid precis. Vi har delat toppar och dalar, när andra har försvunnit ur våra liv har vi alltid funnits kvar för varandra. Ni har format mig mina vänner och jag är en helt annan Erika idag än den som kom till Gävle i januari 2006.
Aldrig har jag tagit dessa fina flickor förgivna, utan påminns alltid över den lycka jag delar med dem. Den kärlek vi delar.
Så här vill jag leva mitt liv, så här som i tillsammans med er, okomplicerat, utvecklande och kärleksfullt. Det räcker. Därför krossas mitt hjärta när jag ska lämna dessa år och allt de gett mig. Låt oss få gå med barnvagnar tillsammans en dag, låt oss få bosätta oss på gångavstånd till varandra, låt oss få följa med varandra i allt som ska hända under vår resa.
Om jag fick leva om mitt liv skulle jag ta mig tillbaka till de här åren i Gävle och leva dem precis som jag har levt dem, möjligtvis med mer studier, men annars identiskt. Det vi har här tillsammans kan jag inte beskriva och det är oslagbart att vara så nära sådana flickor. Jag vill aldrig någonsin släppa vår vardag tillsammans, för detta är något jag aldrig kommer få tillbaka. (Utdrag från min gamla blogg)
Men nu är det dags, det är slutet på resan och början på en ny. Och tårarna rinner av glädje, av hur fantastiskt stort det är att ha vänner som jag känner såhär för. Vänner som jag skulle göra allt för. Det är kärlek. Jag älskar er mina godingar!
Aldrig har jag tagit dessa fina flickor förgivna, utan påminns alltid över den lycka jag delar med dem. Den kärlek vi delar.
Så här vill jag leva mitt liv, så här som i tillsammans med er, okomplicerat, utvecklande och kärleksfullt. Det räcker. Därför krossas mitt hjärta när jag ska lämna dessa år och allt de gett mig. Låt oss få gå med barnvagnar tillsammans en dag, låt oss få bosätta oss på gångavstånd till varandra, låt oss få följa med varandra i allt som ska hända under vår resa.
Om jag fick leva om mitt liv skulle jag ta mig tillbaka till de här åren i Gävle och leva dem precis som jag har levt dem, möjligtvis med mer studier, men annars identiskt. Det vi har här tillsammans kan jag inte beskriva och det är oslagbart att vara så nära sådana flickor. Jag vill aldrig någonsin släppa vår vardag tillsammans, för detta är något jag aldrig kommer få tillbaka. (Utdrag från min gamla blogg)
Men nu är det dags, det är slutet på resan och början på en ny. Och tårarna rinner av glädje, av hur fantastiskt stort det är att ha vänner som jag känner såhär för. Vänner som jag skulle göra allt för. Det är kärlek. Jag älskar er mina godingar!
