Skimmer. Ett inslag av livets goda.

Och så hade vi en stund igen. En stund som sa att här är jag nu och här är du nu. En stund som sa att vi är på helt olika vägar.

 En stund där du visade mig vem jag är för dig. En stund där vi visade varandra vilka vi är för varandra. Vi visade varandra att det inte är som då.

En stund där vi sa hejdå. Ett hejdå som vi vet varar längre än det någonsin gjort mellan oss. En stund där kramar förmedlade sin starkaste innebörd.  Vi ses i din lägenhet. Vi ses som dem vi är då, annorlunda, nya tankar, nya vägar. Konstigt.

Du har borrat dig in i mitt hjärta för att få stanna. Djupt, och så obeskrivligt starkt. För varandra ska vi alltid förbli desamma. Trots förutsättningar som kommer slita i oss. Föralltid desamma, jag önskar det. Ett band så starkt, men aldrig enkelt, alltid självklart men aldrig förgivet.

För det är bara när du visar mig som jag förstår, det andra kan jag inte läsa. Allt annat får mig att tro på en motsats, en motsats som är en ond fantasi. Men än måste något ur min kropp. En kärlek. En kärlek för stark.

Det här inlägget har legat och väntat i bloggen... det skrevs vid nyår men ville inte bli publicerat då. Så vi tar det nu.

Nytt år- nya möjligheter. Med en sten i hjärtat som blandas med en lite för svag förtjuande känsla går jag in i det nya året. Jag tycker om att vara i min egen kropp när livet är så här elakt mot en, för jag vet att jag klarar det, jag vet att det är upp till mig hur jag ska hantera det och den där förbaskade känslan som finns med mig varje steg jag tar visar att jag orkar ändå, att jag vill få ut ännu mer av livet och att den här känslan faktiskt är en del av det hela.

Hela dagen har bilder kommit upp från den tid som varit, från de tre år vi har delat med varandra. Jag och mina livskamrater, jag och min andra familj, den familjen som finns i min vardag och har följt varje steg jag tagit under tre år. Den vardag där jag aldrig behövt oroa mig för att vara ensam, för att ingen ska veta hur jag mår. För det vet de alltid,  det vet alltid precis. Vi har delat toppar och dalar, när andra har försvunnit ur våra liv har vi alltid funnits kvar för varandra. Ni har format mig mina vänner och jag är en helt annan Erika idag än den som kom till Gävle i januari 2006.

Aldrig har jag tagit dessa fina flickor förgivna, utan påminns alltid över den lycka jag delar med dem. Den kärlek vi delar.

Så här vill jag leva mitt liv, så här som i tillsammans med er, okomplicerat, utvecklande och kärleksfullt. Det räcker. Därför krossas mitt hjärta när jag ska lämna dessa år och allt de gett mig. Låt oss få gå med barnvagnar tillsammans en dag, låt oss få bosätta oss på gångavstånd till varandra, låt oss få följa med varandra i allt som ska hända under vår resa.

Om jag fick leva om mitt liv skulle jag ta mig tillbaka till de här åren i Gävle och leva dem precis som jag har levt dem, möjligtvis med mer studier, men annars identiskt. Det vi har här tillsammans kan jag inte beskriva och det är oslagbart att vara så nära sådana flickor. Jag vill aldrig någonsin släppa vår vardag tillsammans, för detta är något jag aldrig kommer få tillbaka.  (Utdrag från min gamla blogg)

Men nu är det dags, det är slutet på resan och början på en ny. Och tårarna rinner av glädje, av hur fantastiskt stort det är att ha vänner som jag känner såhär för. Vänner som jag skulle göra allt för. Det är kärlek. Jag älskar er mina godingar!

Första träffen med lilla Alfred och Becky som mamma.För en stund fick min kropp fyllas av lycka.

                                                                                  Bali.